Varmt i mitt rum!

Idag blev en ny liten visa dokumenterad. Skönt, roligt, sorgligt, befriande, fängslande. Måste lyssna, kan inte sluta. Jag skriver inte för att vill, jag skriver för att jag måste. Jag har alltid varit skeptisk, eller inte skeptisk men haft distans mot "konstnärliga" schabloner som: Jag har så mycket inom mig som måste ut, musiken hindrade mig från att ta livet av mig etc...

Det är lätt att skämta om det. Jag gör det fortfarande, men jag har börjat förstå allvaret i det. När en liten hiphopkille som rappar skitdåligt om hur tufft det är i förorten så är det svårt att ta honom på allvar. Men man glömmer så lätt arbetet bakom, och börjar ifrågasätta hans äkthet. Den lille snorungen bor för fan i Sverige och har det skitbra och spelar playstation och tittar på kabel-TV. Han har fan aldrig sett en pistol! Det må vara hänt, men han rappar och sliter häcken av sig för att få ihop så många nödrim som möjligt. Ansträngningen är väl fan värd en klapp på axeln. Det är hans verklighet även om åhörarna är skeptiska. 

Självdistans är väl viktigt, men vissa orkar inte ha det. Det får man acceptera. Men självinsikt, självkänsla, allting som börjar själv, har blivit ett modeord. Folk som hävdar att de har bra självinsikt, eller något annat som börjar själv, brukar ofta sakna det rätt hårt själva. Jag lägger ingen värdering i det. En sak vet jag, självförtroende och självinsikt är två grejor som rätt sällan bor i en och samma person. Nå, tappade tråden, var fan var vi? Konst, med tillhörande lidande. Det är en sak som stämmer. Även om man av någon anledning skulle vara glad när man målar en tavla, så är det ändå ett jävla jobb och massa frågeställningar som uppstår. 

Klart att man ska kunna skämta om modern konst, det är i princip oundvikligt. Men jag börjar nästan tycka att lika självklart som att man ska kunna skämta om det, så är det viktigt att försöka förstå det jävla jobb och slit som ligger bakom. Ingen kan begära att folk ska försöka förstå konsten, men allvaret bakom. 

Det är lätt att dissa emokids som skriver dikter om döden och skär sig i armarna. Folk säger att dom spelar eller gör det för att få uppmärksamhet fortfarande. Folk i min egen ålder, snart 30 + alltså ,  dissar alltså folk som av en eller flera anledningar mår ganska dåligt. Det är lättare  att skämta om det, eller döma ut dessa personer för deras beteende än att försöka förstå, vilket jag kan tycka är lite synd. Här får man också skämta, jag tycker att man ska få kunna skämta om allt, men inte dissa på grund av att man inte själv förstår.

Att kunna skämta är ju ofta ett tecken på att man faktiskt har ett hum, eller förstått, det man skämtar om. Det är då roliga skämt uppstår tycker jag.  Ne..nu ska jag fan sova! 

Godnatt, var snälla mot varandra, från en deltidspsykopat till alla andra deltidspsykopater där ute.