Jag gillar fan att cykla i motvind och underkylt regn. Det är lagom mycket äventyr. Känslan är konkret och kall. Byxorna limmar sig fast på framsidan av mina lår, som sakta men säkert domnar bort. Bullerskydden vid Nya Tylösandsvägen ger tillräckligt med lä för att jag ska sluta kisa.
Ja, det är kallt, men jag gillar det. I motsatsen till många andra så gnäller jag fan inte. Det är inte så att jag har något val. Det finns så mycket att gnälla över annars, men inte över det som gör att jag känner mig levande.
Pappa tittar på längdskidor på tv:n. Han gnäller på den ena kommentatorn. Han som ställer dumma frågor till killen jämte som faktiskt kan det här med skidåkning. Pappa känner sig smart när han gnäller. Det unnar jag honom.
Jag har goda förhoppningar inför framtiden. Det är bara att fortsätta trampa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar