Mönster

Mönster är inte bara visuella effekter i form av diverse linjer i knasiga kombinationer. Mönster är också regelbundna beteenden hos oss människor. Jag har observerat mönster idag. Inte hos mig själv for once. Mönster är svåra att bryta och det är skönt att se dessa utifrån. Ibland behövs det hjälp utifrån, för att se sina egna dumma mönster. Någon som säger till, men med glimten i ögat. Någon som säger som det faktiskt är. Trots detta är det så lätt att förneka, att skylla på allt och inget. Nog finns det en orsak för varje människas beteende. Inte för att element utifrån kan göra mirakel på lång sikt, men fan, om det bara är för en vecka så är det alltid något. 

Medvetna val finns fan inte. Aktivt tänkande på vad som ska förändras kan ibland och ofta göra att saker och ting skiter sig. Förväntningarna blir för stora. Ingen väljer fan att bli uteliggare, ingen väljer att bli president. I det senare fallet är det ju andra som väljer. I det första fallet är det samhället som tror att folk väljer det och redan där skiter det sig. Då lägger man ansvaret på personen. En neralkad uteliggare skyller gärna på samhället. Provocerande tycker många. Det finns ju brister i psykiatrin onekligen, eller det finns kompetens men det finns dåligt med pengar. Att vilja något är i de allra flesta fall inget säkert kort för att det ska inträffa. Delmål kan hjälpa men är man fast i ett mönster så är det fruktansvärt svårt att ta sig ur, även om man vet vad man vill och vet hur man ska gå till väga. 

Skäms man över ett dåligt beteende så försöker man dölja för alla andra, men främst för sig själv. Det är lättare att förneka och sluta bry sig. Hjärnan letar efter en medelväg hela tiden som ursäktar och är förstående. Men om man har fuckat till det så är det ju faktiskt jobbigt att tänka på det hela tiden. Var går gränsen mellan att förlåta sig själv och vidare, eller förnekande? Nåväl, det handlar inte om mig nu, för jag är bäst, men jag tänker på alla andra stackars satar? 

Ibland blir verkligheten för tydlig. Fick en inblink i hur stressigt det kommer bli nästa vecka. Jag har ändå bestämt och planerat vad som ska göras imorgon och resten av veckan. Jag vet ju att jag inte kommer göra allt i tid. Jag vill, men jag gör det inte. När jag väl gör skolrelaterade grejor, som jag inte vill göra för tillfället, ofta förknippat med stress pga att jag är sent ute, så tänker jag alltid! " Fan vad det här var roligt, varför började jag inte tidigare??" 

Faktum är att folk gör ofta saker mot sin vilja, i tron om att det är det dom vill. Alltså, borde man gå mer på vad som är bra, och inte vad man vill. För viljan är under ständig förändring, beroende på om man är hungrig, kåt, har mens eller bara är jävligt trött. Men sen är vi ju trots allt människor. Inga jävla maskiner. Målet borde väl att vara efterklok i förtid. Pensionärer är kloka, fast ofta för sent. Jag ska bli förtidspensionär.