Bröd!

Jag gjordet!

Fasen, jag gjordet! som ni  säkert förstod, så handlade förra inlägget inte om förkyldning, utan om blyghet! Ja, jag var lite skrajsen för att gå ut där. Men jag gjordet! Blev lagom sketafull! Genusvetenskap på hög nivå! Intressant!

Jag vill!

Ja, jag vill ut dit. Nu sitter det en massa damer från forna Sovjetrepubliken och Polen ute vardagsrummet. Jag vill dit, men jag är förkyld och jag har så sjuuukt mycket lock för ena örat. Jag inbillar mig, eftersom jag inte hör ett skit, att dom sitter och pratar om mig där ute, den hemliga men artiga svensken som sitter inne på sitt rum istället för att dricka vodka. Jag kanske borde ändå, men faan. En snygg ryska, eller lettiska med munsår frågade precis om jag hade cigaretter. Det hade jag inte. Ja, jag hade velat gå ut dit, men jag snörvlar och hör ingenting. De skulle fan kommit nästa vecka istället. Då hade jag både haft pengar och varit frisk! 

Nytt rum

Nytt rum! Sängen är står precis vid fönstret. Jag hoppas att det inte drar. Idag har jag burit. Sååå jävla mycket grejor, trots förberedelser. Idag fick jag iallafall en bekräftelse gällande gårdagens inlägg genom ett intressant tv-program. Tänker inte dra alla detaljer, men det finns ingen fri vilja. Psykologerna säger att det är ett fenomen som sitter i psyket, samhällsvetarna säger att är en effekt av hur samhället är uppbyggt. Jag, klok som jag är, säger att bägge parter har rätt.  Nu hann jag inte ens bli efterklok för nu var det jag som tänkte innan jag såg det här programmet. Grejen är den att det finns ingen fri vilja, inte heller någon helt objektiv verklighet. En grej som de tog upp var att blivande föräldrar plötsligt ser en jävla massa barnvagnar överallt. Så är det ju också, om man har funderat på en grej, så dyker liknande tankar upp från massa olika håll. Är det en effekt av att samhället ser ut som det gör och att många tänker i parallella sidospår, eller är det en effekt av ytterligare en ny verklighetsuppfattning, som jag kommer att förkasta inom en vecka? 

Jag kommer tänka på något nytt, ge mig själv lite cred för att jag är så jävla smart, och sen ge mig ytterligare lite cred när jag fått beskedet på tv att så här ligger det faktiskt till.    

Mönster

Mönster är inte bara visuella effekter i form av diverse linjer i knasiga kombinationer. Mönster är också regelbundna beteenden hos oss människor. Jag har observerat mönster idag. Inte hos mig själv for once. Mönster är svåra att bryta och det är skönt att se dessa utifrån. Ibland behövs det hjälp utifrån, för att se sina egna dumma mönster. Någon som säger till, men med glimten i ögat. Någon som säger som det faktiskt är. Trots detta är det så lätt att förneka, att skylla på allt och inget. Nog finns det en orsak för varje människas beteende. Inte för att element utifrån kan göra mirakel på lång sikt, men fan, om det bara är för en vecka så är det alltid något. 

Medvetna val finns fan inte. Aktivt tänkande på vad som ska förändras kan ibland och ofta göra att saker och ting skiter sig. Förväntningarna blir för stora. Ingen väljer fan att bli uteliggare, ingen väljer att bli president. I det senare fallet är det ju andra som väljer. I det första fallet är det samhället som tror att folk väljer det och redan där skiter det sig. Då lägger man ansvaret på personen. En neralkad uteliggare skyller gärna på samhället. Provocerande tycker många. Det finns ju brister i psykiatrin onekligen, eller det finns kompetens men det finns dåligt med pengar. Att vilja något är i de allra flesta fall inget säkert kort för att det ska inträffa. Delmål kan hjälpa men är man fast i ett mönster så är det fruktansvärt svårt att ta sig ur, även om man vet vad man vill och vet hur man ska gå till väga. 

Skäms man över ett dåligt beteende så försöker man dölja för alla andra, men främst för sig själv. Det är lättare att förneka och sluta bry sig. Hjärnan letar efter en medelväg hela tiden som ursäktar och är förstående. Men om man har fuckat till det så är det ju faktiskt jobbigt att tänka på det hela tiden. Var går gränsen mellan att förlåta sig själv och vidare, eller förnekande? Nåväl, det handlar inte om mig nu, för jag är bäst, men jag tänker på alla andra stackars satar? 

Ibland blir verkligheten för tydlig. Fick en inblink i hur stressigt det kommer bli nästa vecka. Jag har ändå bestämt och planerat vad som ska göras imorgon och resten av veckan. Jag vet ju att jag inte kommer göra allt i tid. Jag vill, men jag gör det inte. När jag väl gör skolrelaterade grejor, som jag inte vill göra för tillfället, ofta förknippat med stress pga att jag är sent ute, så tänker jag alltid! " Fan vad det här var roligt, varför började jag inte tidigare??" 

Faktum är att folk gör ofta saker mot sin vilja, i tron om att det är det dom vill. Alltså, borde man gå mer på vad som är bra, och inte vad man vill. För viljan är under ständig förändring, beroende på om man är hungrig, kåt, har mens eller bara är jävligt trött. Men sen är vi ju trots allt människor. Inga jävla maskiner. Målet borde väl att vara efterklok i förtid. Pensionärer är kloka, fast ofta för sent. Jag ska bli förtidspensionär. 

Halv fem.

Den här natten var en tråkig en. Chipspåsen är inte bottenlös och läsk växer inte på träd. I natt kunde inget rädda mig från rastlöshetens klor. Jag ville ut och festa men det har jag inte råd med. Ge mig en vattenpipa laddad med knark, Nick Drake, massa kuddar och mysiga möllanbrudar. Hehe..inte för att jag ska röka Nick Drake osv..men  ni fattar kära läsare. Denna vision har förföljt mig länge, minst en vecka! Vissa nätter vet jag att jag kommer sitta uppe. Jag behöver bara snudda vid tanken. Halv fem är det klockslag jag får i huvudet varje gång. Ändå så frågar jag mig själv varför jag sitter här just nu. Men det är som sagt en fråga. Halv fem är är svaret. Hur kommer det sig att en låt kan ta så mycket tid att lyssna på? Är självbekräftelsen som jag får genom att bara sitta och lyssna på samma sak gång på gång så betydelsefull att allt annat försvinner? Till slut försvinner låten också. Den blir en del av bakgrunden och till slut är det bara jag kvar. Men ändå kan jag inte sluta lyssna. Ni läsare som skriver och spelar in själva förstår. Men jag tror inte det är hälsosamt. Låtskrivandet i sig är nog ingen flykt, men resten. Vad är det jag inte kan släppa? Svaret är lik förbannat halv fem. Borde omformulera. Varför halv fem? Svar: Plugga, äta, fritid, duscha och sova.

Alla hjärtans dag, snart!

Tvättkolven, det där lilla bokningslåset, till tvättstugan är försvunnet sedan en tid tillbaka. Det har resulterat i att jag inte kan tvätta. Eller, jag kan ju göra det, hitta någon lucka, men jag har inte gjort det. Istället köpte jag nya boxerkallingar på Netto. Ett par svarta där det står "älskling" i röd fetstil och ett par med hjärtan. Roligt, tragiskt, eller finns det någon djupare mening med detta?  Alla hjärtans dag har tidigare kostat skjortan. Mitt ex fyller år då, så hela grejen med alla hjärtans dag försvann lite i skuggan av hennes födelsedag och mitt tomma bankkonto. Tomt bankkonto är väl det som är detsamma 2009, men jag hade i alla fall råd att köpa 2 par kallingar  med ett tydligt budskap. Kärlek till mig själv. Den finaste kärleken av dom alla! 

Annars inbillar jag mig att jag inte gillar sentimentalt tjafs, som alla hjärtans.. för då ska man vara krystat snäll mot sin partner. Det leder ofta till en jobbig prestationsångest från bådas sidor. Tänk om någon av parterna inte är glad just den dagen, då kraschar hela grejen. Nej dålig grej. 

trött!

Skillnaden mellan att inte ge upp och att lura sig själv är hårfin. Hur mycket ska man jobba med sig själv egentligen? Jag ser fortfarande positivt på framtiden, men ibland känns det som att jag lurar mig själv. Sanningen kommer alltid fram när jag ska försöka sova, och det enda jag kan göra då är att ligga sömnlös. Sova och verklighetsflykt sker mestadels dagtid. Jag ser mig själv i kavaj och prydliga kläder. Av någon anledning så tänker jag att prestation och utseende hör ihop. Att ta vuxna och mogna beslut, förkasta det spontana. Min lärare sa idag att man kan hitta självförtroende i kunskap, att vara den som tar över i en diskussion, och vara nöjd med sig själv. Han har ju rätt. Men jag och han är olika. Han tillhör den intellektuella skaran konstnärer, den som inte super, läser böcker och talar fyra språk nästin intill flytande. Jag vet inte om just han är ett språkgeni, men kategorin stämmer rätt bra på honom. Han skriver bra och mycket känslosam musik med smetiga nästan hollywoodstråkar, fast ändå bra. Jag vill ha fart och action, samtidigt vill jag ha harmonik till viss del. Det resulterar i att jag skriver bakåtsträvande grejor utan någon egentlig grund. Det vill jag inte, men jag vill komma ifrån modernismen och postmodernismen. Amerikans minimalism som Steve Reichs musik är det första som slår mig. Jag snor lite av hans idéer men det är bara över några takter för att lösa övergångsproblematik.  

Jag förstår precis vad min lärare menar. Jag är en smygbesserwisser, älskar frågesportsliknande sällskapsspel, och känslan av att ha rätt när någon annan har fel är löjligt skön. Lika oskön är känslan när man själv har fel och någon annan har rätt. Så är jag uppväxt. Men just själva fördjupningen av det närmaste autistiska slaget, har jag svårt för. Jag menar inte att det är något fel, men jag har svårt att verkligen gå in för att vara en nörd. Jag vill vara bland de vackra och spela deras spel, men jag orkar inte det heller. Att kunna, eller ibland tro sig kunna lite om mycket är väl min grej. Jag gillar att spekulera och kan ibland gissa mig fram till något som inte ligger alltför långt ifrån sanningen genom att lägga ihop saker. Högst ovetenskapligt men det har funkat i skolsituationer tidigare. 

Jag sätter upp talserier och försöker översätta dessa till musik. Jag gillar att bygga upp musik på detta sätt, eller iallafall ha dom som utgångspunkt. Det är svårt att skriva intuitivt om musiken är atonal tycker jag.

Lördag

Efter en passiv vecka, i hopp om att jag ska fått något gjort av vettighet denna helg, drar jag ut och super för jag har tråkigt. Jag är nöjd för att jag denna gång har med mig min cykel och slipper betala taxi hem. Det ironiska med detta, mina damer och herrar, är att jag får punka. Framdäcket pyser av obehag. Jag kunde cykla hem i alla fall, men denna tråkiga utgift som jag måste lägga, ty jag är en enkel man som inte kan laga en punka, kostar mer än en delad taxiresa. Ibland tror jag att någon däruppe vill kissa mig i ansiktet. Jag vill säga bara säga: 

Hämta mitt gevär så jag kan skjuta dig, du allsmäktiga gubbe med uppenbara inkontinensbesvär!

- Nej du skall icke svärja eller missbruka herren guds namn, men fan! Ibland blir jag sur, och "hämta mitt gevär"..är ett roligt citat som är och borde vara ett avslutat kapitel i mitt liv. 

Jag fick blickar av damer denna afton, vilka jag besvarade genom att vara cool, för det ska tydligen funka om man vill doppa. Jag tror jag var lite för cool, visade lite för mycket integritet, så jag skrämde iväg dom. Mina damer och herrar, det är bara min version. De nämnda damerna kanske har en annan historia att förtälja, vilken säkerligen  är minst lika sann som min egen. Jag är hungrig, full, trött, arg, glad, förvirrad, nöjd men i slutändan bakfull. Det återstår att se vad som händer. Min nyvunna impulsivitet förvånar och skrämmer mig på samma gång. Jag vet precis vad jag har råd med. Enligt rådande omständigheter så har jag råd med en ordentlig utekväll i månaden. Men en cool snubbe som jag måste leva liiiite över sina egna tillgångar. Det känns bäst så. Jag köpte bröd idag och nästa helg blir det utgång igen, även om jag säger att jag inte ska ut till helgen nästa torsdag. För jag måste "plugga" och spara pengar. Fuck it. Av alla skitsnackande och motsägelsefulla personer jag känner är jag nummer ett. Folk uppfattar 

mig dock ibland som en klok jävel bara för att jag säger självklara saker och tar långa konstpauser bara för att komma på vad jag sk

a säga härnäst. Lägger jag en fis med tillräcklig inlevelse tror folk att jag sagt något smart och börjar nicka medhållande som om jag vore 

 någon

 jävla nobelpristagare. Eller så är det bara önsketänkande. Snus för fan...jag ska ha en snus.

Tränat!!!

Ja, folk tränar! big fuck jävla deal, men nu har JAG tränat!
Ja, jag må vara seg, envis och jävligt tävlingsinriktad (trot eller ej), men att bara sitta still och vara seg och envis mår ju ingen bättre av. Inte ens jag, så idag började, kanske slutade också vem vet, att träna! 7 kg är fan mycket efter ett tag och 15 armhävningar på raken är döden. Fan vad jag tappat efter allt festande och stillasittande, men nu efter 45 min så susar det i skallen av välbehag, inte av bakfylla högt blodtryck eller stress. Det här måste jag göra om. Mina gröna mysbyxor, liggunderlag, och hantlar får duga som utrustning. Ensam i lägenheten är nog dock en förutsättning, ty min uppvärmning var väldigt improviserad och ja, vad ska man säga, inte uppvisningsbar. Den här är dock uppvisningsbar! Slicka i er och njut!

 

Jag hatar papper! 2.0

Fy fan för papper! I en digitaliserad värld som denna så borde folk sluta dela ut papper! Speciellt med dagens miljötänk! Det är ju för fan perverst med kompendier! Lägg ut skiten på en portal istället! Institutioner som fortfarande använder sig av fax borde brinna. 

Motsägelsen för min del är att jag inte orkar införskaffa mig diverse digitala anteckningsblock och jag har dessutom tappat bort mitt batteri till laptopen. Jag har provat allt när det kommer till arkivering av papper. Pärmar med numrerade flikar, portföljer, sortering papper efter gjorda läxor och efter icke gjorda läxor. Jag har till och med en liten arkivlåda som funkade i två veckor innan jag la fel papper i fel fack.

Det enda som jag har koll på är räkningar, ty de kommer inte i stora mängder, som överflödig information från musikhögskolan. I min värld finns det inget fulländat system. Dessutom så tror jag att av någon anledning att papper från hösterminen 06 kan vara bra att ha. Likaså telefonräkningar från samma tidpunkt. Funderar på att köpa mig en byrå och färgmärka lådorna med små pedagogiska symboler för varje ämne. 

Vantar är också ett jävla påfund! Något konkret och värmande som jag lyckas slarva bort varenda år! Finns tyvärr ingen digital form av vantar. 

Jaaa!

Jag är en person som glider på ett bananskal genom livet, eller räkmacka.  Fan, tur igen denna vecka, lite tur! Jag måste förvalta denna tur på ett bra sätt. Jag bugar åt fru Fortuna denna afton/morgon! Tack!

Hejhej!

Tjo! Duktigt, duktigt duktigt! Levande..festandet är roligt igen. Fan!