trött

Jag mår rätt bra nu. Det jag saknar ibland är att kunna släppa loss, dansa nykter, sjunga högt. Skita i hur jag ser ut, framställs, skita i vad jag säger, eller säga fel utan att bli rättad. Det värsta är när man säger något som är ett till synes uppenbart skämt, men folk fattar inte och gör sig lustig över detta. Jag tycker inte om när man tvingas in i ett klimat där man tvingas vara otrevlig själv. Jag vill bara kunna slappna av och bara vara sega Staffan utan att oroa mig för omgivningens reaktioner, som mestadels  finns i mitt huvud men även en smula av i det verkliga livet. Jag pratar gladeligen skit om andra, men helt uppriktigt är jag rätt skraj för att bli utsatt för det själv. 

Den vanliga klyschan är ju att " Jag bryr mig inte om när folk snackar skit om mig, eftersom jag snackar skit om andra", men jag undrar hur många som egentligen tycker så. 

Jag kan inte bestämma mig om jag ska sluta snacka skit om folk eller inte.  Svårt att definiera vad som är skitsnack, verklighet och skämt så jag vet inte riktigt vad jag ska sluta med. 

Uppriktighet är bra. Fast ibland ändras ju uppriktigheten efter vad man tycker och åsikter kan ju ändras. Det är fördelen med skitsnack. Att inte låta ens egna felaktiga åsikter komma fram. Men förutsättningen för att det ska vara fördelaktigt att snacka skit är ju att åhöraren fattar att det faktiskt bara är skitsnack.

En sak som jag kan kräkas rätt hårt över är när folk, även jag själv, framställer sig själva som bättre genom att påpeka en dålig egenskap hos någon som påpekaren egentligen innehar själv.

Nåväl, det är vår, jag mår bra, eller iallafall helt okej. Skitsnackavstickaren var nog bara en liten självrannsakan. Men..ja uppriktighet är bra. Säga ifrån om det är något som är galet. Elementärt mina kära vänner och läsare!