Bild!

Ja Emelie! Så här blev det! Nu är jag ruffsig av gårdagens hårprodukter och några timmars inspelning och allmänt diggande. Du skulle sett när jag var nystajlad. Det var en vacker syn!

Nåväl, idag tänkte jag skriva lite kort om att spela in. Det är en rätt farlig väg att gå, men ack så underbar. Man kan ifrågasätta det hälsosamma med den? Mycket stillasittande och i mitt fall beroendeframkallande. Känslan av att lyssna på en glad liten truddelutt i flera timmar, en spruta av egoism, eller stolthet, att fan..det här har jag gjort, och jag gillar det. Från och med nu känner jag att jag inte vill göra något annat. Det är det nog nästan det enda som får mig glad, och det enda som får mig att känna det där som jag vill känna. En känsla av att jag själv är komplett. Jag vet inte om det reder ut saker, men jag tror att det har en sorterande effekt på mina tankar.

När det kommer till skrivandet så får det min hjärna att börja arbeta. När det kommer till mitt egna förutsättningslösa skrivande så får jag associera fritt mellan övergångar och ackord. Det är när jag sitter själv, med min gitarr och dator som jag är som modigast. Det finns inget rätt eller fel. Det gör inget att det blir fel, det gör inget att det blir rätt. Jag är inte rädd för att misslyckas, för det finns inget som heter så. Det enda som finns är att testa. Testa, och åter testa. Resultatet blir för mig, oavsett vad musiken handlar om, ett resultat av mig själv när all min oro är borta.
Maniskt eller inte så är jag inte rädd. Det är det som är kreativitet för mig. Klart att ramar finns alltid, men för mig är det samma seriositet och glädje i skrivandet oavsett om jag skriver barnteatermusik för 3 till 6-åringar en poplåt eller ett klassiskt stycke.

Sandra! Det finns inget som heter, "det räcker med att göra något enkelt". Inte när jag skriver. Tänk om jag aldrig spelat in den där sista elgitarren på introt. Då hade jag aldrig fått veta!